På cykel i Sydamerika

Här sitter Mira och Sofia, två tjejer från Borgå. Vi gillar våra cyklar kanske en aning mer än andra människor. Vi hoppas att vi gillar dem även efter lite fler än många tusen kilometer – vi vill se och uppleva Sydamerika på cykel. Folk frågar ”varför?” Vi brukar svara ”varför inte?”

Varför cykel? Vi ser det som det absolut bästa sättet att se omkring sig, komma i kontakt med folk och känna sig absolut fri från allting! Och hur coolt är det inte att kunna ta sig själv från plats till plats, med ditt egna lilla hem rullande under dig? Kunna fara helt vart som helst, tappa lite bort sig och hitta bara mer otroliga ställen. Dessutom perfekt fart – vandring är ju alldeles för långsamt och bilar och bussar swooshar ju bara förbi allting fint. Men känslan av frihet framförallt.

Varför Sydamerika? Naturen, kulturen, människorna, språket, allting! Det är ju bara så galet fint där! Och så varierande natur, allt från glaciärer till regnskog. Och berg, massor av så härliga berg! Som ett mål har vi att lära oss spanska – om en obestämd tid skall ni få en video på våra talanger… Mira tyckte först vi skall åka till Afrika, men för mej kändes det alldeles för extremt. Då skulle nog min mamma ha bränt upp mitt pass.

Och vem är vi då?
Jag är Sofia, 25, född och uppvuxen i Borgå. Jag kommer att vara den som knäpper in texten här, Mira får lite träna på sin svenska ännu en stund..
För två år sedan sade min kompis att på sommaren 2017 skall hon cykla till Spanien, jag skrattade och tyckte hon var galen. Efter några månader frågade jag om jag fick följa med. Innan starten hade jag cyklat tre längre länkar på landsväg, och hade ingen aning om vad som väntade. Men det gick hur bra som helst och blev med samma förälskad i denna form av resande! Hamnade efter två månader slutligen i Italien, och kompisen min i Spanien.

Mira, 28, har växt upp i Hyvinge, men flyttade till Borgå efter innebandybollen för 6 år sedan. Bara för ett par år sedan begränsades Miras cykling till att endast trampa med jopo till hallen, inte så oft det heller.

Sommaren 2018 hade vi två gemensamma veckor ledigt, och bestämde oss att cykla omkring i Ryssland. Efter att vi andra dagen cyklade 150km, berättade Mira att före det var hennes längsta länk någonsin 60km. Men allt gick hur bra som helst, inga problem! Ryssland visade oss vad det innebär med långa avstånd och raka, absolut raka och platta ändlösa vägar. Vi fick också en god påminnelse om att uppskatta vägar i gott skick. Vi märkte att det fungerade bra att cykla tillsammans, vilket är extremt viktigt på en cykelresa. Att ha ungefär samma fysiska kondition, liknande mål och intressen. Dessutom äter vi exakt samma sörjor, som våra kompisar brukar beskriva som en aning speciella.

För några månader sedan gick vi ungefär följande diskussion:
S: -Jag tänker dra iväg på en längre cykelresa, följer du med?
M: -Oj vad det skulle vara roligt men inte kan jag, arbete osv…
2 min senare:
M: -Nej fan, jag säger upp mig!

Vi gillar båda så gott som alla former av motion och träning, och har ungefär exakt samma levnadsvanor. Vi är båda lite väl optimistiska med tid, har en tendens till extempore idéer och stark vilja att villa se och uppleva så mycket som möjligt, helst genast. Ni kan tänka er hur det ser ut när vi försöker planera vart vi vill cykla. Ursprungligen känner vi varandra från att ha spelat innebandy i samma lag.

Hemmen våra är uthyrda och jobbmönstren fixade. Mira har tjänstledigt och själv sålde jag nyligen min halva av företaget jag jobbade i. Så, perfekt för lite cykling, eller hur?