Efter Cerro Castillo och resa till sjukhuset hade jag inte riktiga guidelines att hur man skulle sköta sin enorma elefantfot efter olyckan, så har vi nu försökt att hitta någon bra rehabiliteringsmetod själv.
Motion är medicin säger dom så vi ha tagit ”neuvosta vaarin” och gjort lite sitä sun tätä för att rehabilitera min fot. I våra rehabiliteringsmetoder har tillhört till exempel att simma, dansa halva natten, gymträning, åka med mäkiauto, tandemcykel och vandra upp på ett bergstopp.Utan att glömma äta mycket SUSHI !!
En dag fick vi en chans att prova åka ner för en serpentinväg i Valley Simpson med mäkiauto gjort av gamla cykeln. Bil hade inte bromsar så man måste bromsa ”by drifting”. Om i Finland man skulle åka ner från backen mellan bilarna med mäkiauto tror jag att han skulle inte ha så många glada hälsningar som vi fått. Men hur kul var det! Och en annan dag vandrade vi upp på ett bergstopp att se Coyhaique från uppåt genom ett otroligt sagoskog.
Man skulle nästan bli van för den här citylivet..
-Mira
Sushi var och varannan dag
Det har visat sig vara en ganska så skön liten stad det här. Coyhaique, som är i samma storlek med Borgå, är omringad av otroliga berg och full av den ena efter den andra trevliga människor. Vi har nu varit här i snart två veckor med mentaliteten ”imorgon eller dagen därpå fortsätter vi cykla”, men så har det alltid utkommit mer roliga saker vi vill göra här. Cykelreparatören vår har bosatt oss hemma hos sin familj, som är så härlig så härlig! En vecka där och det börjar kännas som om man skulle vara hemma. Vi lagar mat tillsammans varje kväll, och de har överraskat oss med örfilar och blåbärspaj! Våra mästerverk, karelska piroger av morotslåda, har blivit en hit! ”Empanadas de Finlandia” har de döpts till för att ”Karjalanpiirakka” av någon konstig orsak var för krångligt att uttala.
Kano, en av de alla trevliga människor vi träffat här tog oss och testa hans hembyggda backbilar, eller cyklar, eller vad det nu skulle kunna kallas. Framme har de ett litet cykelhjul och bake två ännu mindre hjul, med plaströr ovanpå bakhjulen så att det skall gå lättare att slira eller drifta åt sidan. Inga bromsar har de. Sååååå roligt! Vi fick träna först i en mindre backe, och följande dag tog han oss till en serpentinväg i bergen. Om det kommer bilar imot kan man lite sakta ner med hälarna – än en bra rehabiliteringmetod för Miras vrist. Meningen är att man skall göra kurvor på vägen genom att ”drifta” åt sidorna med bakändan, men om det går en liten liten aning för långt så far man runt. Lite nya skador åt Mira härifrån också, men inget allvarligt.
Självgjord ”driftingbike”. Plaströren ovanpå bakhjulen för att kunna slira åt sidan lättare.
Mira innan start på serpentinvägen
Tandemversionen var kanske den roligaste!
Swooooosh ner här!
Och upp tillbaks hängande efter bilen!
Så har vi varit och simma också. Här finns en simhall med en bassäng, 25 meter lång med banor, simmössa obligatorisk. Det är vanligt att inte vara simkunnig här men ändå trivas i vattnet, så största delen av människorna bara leker och plaskar omkring på banorna. Då vi hemma lätt associerar simmössa med dem som simmar mer på allvar så ser det lite komiskt ut med folk i alla åldrar som bara plaskar omkring på banorna i sina simmössor. Bassängen är inte värst djup i ena ändan, så man träffar golvet med händerna då man simmar. Men skönt att silppa och simma!
Än en till rehabiliteringsmetod..
Ena dagen klättrade vi upp till den finaste bergstoppen här alldeles intill centrum. Ett tu tre så var vi som inne i en saga – alla träd var orörda och invävda i en fin hängande mossa. Uppe i bergen växer en speciell bärart – Murtilla, en aning liknande som lingon men sötare och större. Med termosarna fulla av Murtillan gick vi nöjda hem och bakade en paj. Mera bra rehabilitering för Mira. Vi fick ringa skjuss att hämta oss då slapp ner tillbaks då hennes gående påminde mer om skuttande på ett ben. Men cyklande funkar bra!
Härlig sagoliknande skog uppe på berget.
Murtillas – röda smaskiga bär som växer bara uppe på bergen i Patagonien.
Fin vy över hela Coyhaique.
Mira började redan sakna trampandet, och susade iväg norrut idag morgon. Själv stannar jag ännu några dagar, och så fortsätter vi tillsammans sen igen.
Tror ni det skulle gå fortare med en tandem?