På cykel i Sydamerika

Så, jag ville stanna i Coyhaique ennu några dagar, vår cykelmekaniker visade sig vara lite trevligare än väntat.. Så vi kom överens med Mira att vi träffas i följande större stad om några dagar, att jag hitchhikar eller tar bussen eller nåt. Det var lite sorligt att fara iväg, så kände att jag vill cykla lite först och ha tid att tänka. Cyklade par timmar och satte mej sen i vägkanten och fick skjuss av en rolig äldre man efter 3-4minuter. Behändigt ju! Slapp 30km med honom tills han vände av vägen. Trampade lite igen och stannade sen för att försöka få följande skjuss. Cykeln gör det ju lite krångligare, måste nappa på en pickup eller liknande, men de finns det mycket av här. Nå, inte tog det länge nu heller, andra pickupen som kom plockade upp mej. En charmig ung man, som tog mej 80km framåt. Han släppte av mej på ett ställe var det väntde andra backpackers på skjuss. De sade sig väntat i åtta timmar. Hoppsan. Ja ides inte säga hur länge jag väntade. Just när jag skulle trampa iväg kom charmiga kusken ännu tillbaks och frågade om jag ville komma på grillfest. Tackade nej och hoppades att backpackarna inte hörde det..

 

Trampade vidare och sökte efter ett ställe att sätta upp tältet, klockan var ändå nästan 7, skulle inte slippa 260km framåt mer idag ändå. Råkade på en bondgård mellan bergen som också fungerade som ett litet campingställe och sovde där. Där var också ett polskt 63 årigt par med väldigt inspirerande berättelser om hur de cyklat i bland annat Kina och Iran. Iran lyfts upp som favorit av så gott som alla vi har mött som cyklat där. Jepp mamma, kanske…!

Vaknade på natten till att hela tältet skakade, tänkte det var räven igen. Försökte schasa iväg den men inget hände. Fick ficklampan på och fick syn på en kattunge som var som spiderman i min tält”dörr” som består av myggnät. Har ni nånsin tänkt på hur svårt det är att schasa bort en kattunge, utan att göra den mer ivrig att leka eller göra sjukt åt den? Han hoppade och klättrade över hela mitt tält, som inte riktigt är kattklo-hållbart.. Fick slutligen låsa in honom för resten av natten på utedasset.

 

 

Vaknade tidigt nästa dag och gick ut till vägen, gårdagen gick ju lätt så säkert nu också. Men nu var det lördag, och vi har fått lära oss att veckoslut tas på allvar här. På fredag firas det att arbetsveckan är över medan lördag och söndag går ut på att vila. Det synns i trafiken idag också. Kommer kanske en bil var 5te eller 10de minut, varav de flesta är turister med fullpackade små bilar. En buss passerade, men visade nejnej till cykeln. Sitter här i vägkanten och skriver, nu har det gått fyra timmar. Resans onödigaste dag? Vet inte hur många hundra gånger jag spelat igenom dom några trudiluttor jag kan med ukulelen. Läst Spanska övningsbok i par timmar och sparkat en och annan sten på trädet på andra sidan av vägen. Tre träffar.

Inte annat men vi kom lite som överens med Mira att träffas på fredag kväll, tänkte att jag kan bonga henne på vägen. Kanske lite väl optimistiskt tänkt.. så nu är det lördag och ingen chans att få kontakt till henne. Hoppas hon inte är förbannad och har hittat på nåt trevligt pyssel åt sig.

Men nog skulle det vara ett uselt sätt att resa omkring såhär, väntande, väntande och omedveten om när och var du slipper. Och kändes riktigt illa att bara susa i full fart förbi alla härliga vyer igår. Saknar redan trampadet, och hela friheten med det.

Väntade slutligen i sju timmar och gav upp. Fem bilar utan rum för cykeln stannade och frågade om jag behövde nåt. Gick tillbaks till bondgården, och berättade om vår situation. De ville hjälpa men stället ligger mitt bland höga berg, så finns ingen mobil- eller internettäckning här. Blev bjuden in till huset för en varm dusch, och när jag kom ut från duschen var grannbonden hämtad på plats för att åka upp till närmaste by var det fanns mobiltäckning. Och så susade en skramlig gammal Pajero med hajdarmusik på högsta volym upp för serpentinvägen till byn där jag kunde meddela Mira med bondens telefon om att det tar ett par dagar till. Imorgon skall jag nog cykla, tammefan.

——-

Följande dag blev kanske den uslaste härtills. Regn och kallt som fan hela dagen. Har varit nu kring 10 grader, och med regn och hård vind känns det som minus 20! Lyckades också tappa bort mina vantar i Coyhaique, så bromsandet var lite knepigt med fingrar som istappar. Det kom några stunder jag skulle bara ha vilja sitta ner i vägkanten och gråta, men det skulle nu inte ha lett till annat än ennu mer kyla haha. Ibland funderar man nog på sin mentala stabilitet då känslorna går från sådant och upp till bland de lyckligaste nånsin, ibland under samma dag…

 

 

Nåja, tog in på ett slags hostell i en by, där jag hade en brasa rakt framför sängen. Blev väckt på morgonen till att ägaren hade fixat skjuss åt mej till Chaiten, där Mira väntade, med sin kompis som skulle åka dit samma dag. Och då hade jag bara föregående dag frågat om de visste om de tar cyklar på bussarna som går dit. 

Slutligen tog det hela dagen att slippa fram med gubbarna. Det skulle levereras saker till den ena och den andra byn, lunchas, pratas lite med bybor och kollegor på vägen, sen lite kaffepaus och diverse problem med bilen, vad nu bromsar och annat onödigt…men tacksam över att slippa fram i tid och kunna slinka undan en regning cykeldag!

 

Miras side of the story:

Okej, så jag bestämde att fortsätta mina vrists rehabilitering och började cykla igen. Chau citylivet, sushi och vår kära hostfamilj!  Jag skall sakna den här familjen! Så varma och vänliga människor, tog oss till deras hem för mer än en vecka och det känn att vi skulle redan höra till familjen.

 

Så första dagen var jag full av entusiasm för att börja äntligen cyckla, verkligen så full att jag bestämde fara tillbaks efter en vägarbete och den största uppförsbacken på hela dagen. Min tältkäpp hade glömts i Sofias väska..

Min plan först var att starta kl. 10 men realitet var att jag var på vägen ungefär 4 timmar efter den. Vi har blivit influerat bra den här lokala tidsanvändsingmetod..

Första dag efter den enda uppförsbacke som jag cyklade upp två gånger var det nästan jämnt. Jag stannade i en lilla byn Villa Manuales och satte mitt tält på sjöstranden och njöt vårt favorit, hundmat, första gången på länge sen.

 

 

  

 

Andra dag var en av bästa dagar när jag cyklade genom Quelat nacional park. Vädret var just perfekt och jag träffade två spanska killar jag kunde cykla med en liten del. Nu har vi sett kanske åtta cyklister som far åt samma hållet som vi. Åt andra hållet trampar kanske åtta cyklister inom par timmar.

Vägen genom Quelat park var riktigt interessant masterpiece från vägarkitekt eller sen bara dålig mondagmorgonen.

 

Sju kilometer lång serpetinväg!! Men hur kul var det rulla ner i solnedgången och sen sätta sitt tält igen i  det perfekt ställe.

 

Nästa dag var de sen ”paluu maanpinnalle” och jag fått också känna på det normalt vädret här. Det regnade nästan hela dagen. Efter kanske 90 km jag var så vått, kalt och hungrig, att jag gav up och bestämde gå fråga från det enda hus, ett ställe att sätta mit tält. Fast jag såg ut som en hemlös (som jag äntligen är nu) , eller sen just därför blev jag erbjuden en varm dusch, te och mat! Efter varm dusch och full mage frågade jag vart skulle jag sätta mit tält och fått svar att ”du ska int sova dit i regn, jag lagade en säng färdig till dig redan” och sen började hon baka bröd och Sopaipillas(traditionell Chilenska friterat bröd). Sen kom Olimpias man hem och efter 12 timmars jobbdag skulle man tänka att han skulle vara trött och kanske undra lite att vad gör den okänd flicka i hans kök, men han var genast intresserad av vad jag gjorde dit, av vår resa och Finland. Det är så otroligt hurdana människor är här.  Så vänliga, varma och hjälpsamma. Rest av kvällen åt vi färsk bröd, drack mate och tittade sydamerikas eurovision contest och konsert av Backstreet boys.

Nästa morgon efter morgonmål och vedarbete fortsatt jag cykla igen ryggsäck fullt av bröd och sopaipillas jag fått från Olimpia.

 

Vi hade en plan med Sofia, att vi skulle träffa på fredagen i Chaiten. Så sista dagen, hade jag bara 130km framför mig och jag började cykla enligt lokals rytm kl. 13 på dagen. Kanske det var tack vare Olympias Sopaipillas att det kände så bra att cykla, att på kvällen var jag lite för optimistisk av mitt cykling snabbhet . Ungefär 30km före Chaiten var klockan redan halv 9 (här kommer mörkt lite efter 9) men jag litade på mitt snabbhet och tänkte att visst skall jag nå stad före det ska bli mörkt. Det är kanske inte stor överraskning men jag kunde inte göra den före mörk,t så sista 20km var som jag skulle cyklat ögonen fast och kunde bara gissa var for den vägen. Och innan alla tänker att hade jag inte lampa med, förståss hade jag, jag har bara glömt att ladda den före jag for i väg, hups !

No oberoende av regnen och mörkret gjorde det, FINALLY till Chaiten och hann just gräva telefon fram och börja titta från karta att vart skulle jag campa idag, när en bil stoppade före mig och frågade om jag behöver ett sovplats. Hon måste inte att övertyga mig länge före jag redan följde henne till hennes hospedaje.

Slutligen hade jag inte egentligen så brottom, när det skulle tar lite mera än en dag för Sofia att hitchbike till Chaiten men jag hade dagarna fulla i alla fall. Jag tittade netflix, gick till butiken, fortsättande att titta netflix, sovde lite i mellan och tittade sen ännu lite mera netflix.

I dag bara fyra dagar senare än överenskommet knackade Sofia till hostells dörren. Hon är här och hämtade med sig själv pesto och hummus för att kompensera hennes försening, så allt är bra nu!

Imorgon skall vi ta en färja till Chiles största ön Chiloe och börja cykla norrut.