På cykel i Sydamerika

Finally ska vi slippa till Carretera Austral ! Carretera Austral är en av mest kända och vackraste 1200km lång väg i Sydamerika i Chile. Tills har de varit just så vackert så vi väntade och karma ha kommit tillbaks på våra sidan och vi har haft bara sol och ingen vind! På vägen från El Chalten till Cochrane har vi igen träffat mycket härliga människor och fått tusentals nya businessideé allt från att filma Maamorsiamelle jussi -program till grunda ett ecocampingställe för turisten..

-Mira

En dagsvandring i El Chalten

Blåsigt men så fint!

Från El Chalten i Argentina var vägen tillbaks till Chile intressant, men en av bästa dagarna! 20km på en fin sandväg, varefter en båtresa över en turkos sjö, en iskall natt i tält, och nästa morgon en liten skogspromenad. För att komma till gränsen måste man ta en 7 kilometers stig genom skogen, fint men en aning kronglit med cykeln och alla grejer. Iskalla bäckar att krossa och ett litet träsk av lera att skuffa igenom. Omväxling åtminstone!

Efter en minut på stigen kom vi till den första iskalla bäcken, och tänkte ”jaha det va ”luulot pois” genast i början”, tog av skorna och traskade över. På andra sidan såg vi dock en fin bro ett stenkast ifrån. Oberoende av alla varningar vi fick av stigen var det en av skönaste stumparna, fin sagolik skog och vissa stumpar vi kunde bara kunde rulla igenom. Skönt!

Sen en liten 15 kilometers skogsväg och vi var framme vid Chiles gräns. Från gränsen måste man ännu ta en längre båttur för att komma till följande by. Denna båt går tre gånger i veckan, ifall det inte blåser. Vi hade bra tur, denna dag gick den, för första gången på flera dagar. Dock tycks alla bokningssystem inte vara riktigt på toppen här så båten vi hade bokat visade sig vara full, så en mindre båt skickades för att hämta oss. Det var milt sagt en guppig resa men åtminstone fick våra cyklar en redig tvätt efter alla lerbad de fått dagen innan. Halvvägs kom vi ihåg att våra sovsäckar, tält och ukulelen fortfarande är fastknutna i cyklarna. På kvällen kom vi till hamnen och vid midnatt trampade vi till Villa O’Higgins  och satte upp tälten i mörkret. Tur tog våra sovsäckar alla vattenbad och ukulelen är fortfarande lyckligt vid liv.

Lerbad för fötter och cyklar

Bra med vattentäta skor

Push!

Skön skog

Vissa ställen hade broar..

…och vissa inte

Men vi kom fram!

Carretera Austral börjar från lilla byn Villa O’higgins och slutar i Puerto Montt. På vägen finns det byar här och där och ett par större städer. Så för tillfället går vårt liv ut på att kolla på kartan var ligger följande by som har en butik, köpa tillräckligt med mat för att komma dit och sedan bara trampa tills vi kommer dit. Naturen är helt ofattbart fin var man än tittar, och finns en massa möjligheter till fina vandringar eller kayakutflyker på vägen också.  (mapa)

På morgonen i Villa O’Higgins var vi lite tröga med att packa och slippa iväg, och hann bli hungriga igen.

-”okej, efter lunch drar vi”.

-”okej, en liten nap och sen drar vi”

-”okej om vi cyklar dubbelt imorgon kan vi stanna en till natt här”

-”okej”.

Följande morgon startade vi tidigt och trampade i 10 timmar, kom exakt på sista minuten till dagens sista färja och kunde sova över i en stuga på andra sidan sjön. Denna dag fick vi sätta dunjackan mellan ylleskjortan och ytterrocken när vi pausade från cyklandet. Följande dag var det 30 grader varmt, full sol och ingen vind! Vi kunde inte föreställa oss att det skulle kunna vara möjligt här. Med samma när solen visade sig var det med två överlyckliga cyklister och plaskade i glaciärsjöarna.

Följande by vi kom till, Tortel, fanns inga fordon, byn var byggd delvis ovanpå vatten och hade endast broar man kunde gå på. Så mysigt! Våra problem här är skrattretande små, men också behövs det inte massor för att göra oss överlyckliga. Den glädjen vi hade då vi såg en man sälja hela vattenmeloner då vi anlände till byn!

Lyckliga med vattenmelon

Recycling

Tortel

Massor hundvänner

Denna sötnos sovde med huvudet på min kudde hela natten

Från Tortel cyklade vi nästan halvvägs till följande by Cochrane. Vi hade fått en rekommendation om ett bra campingställe på vägen, men på kvällskvisten passerade vi en sagoliknande bondgård mitt bland bergen, och gick och frågade om vi fick sätta upp tälten bland fåren på gården. Gamla gubben Martin bodde ensam där och berättade om sitt liv och visade runt alltihop, djur och planteringar. Vilken härlig livsstil, elektricitet från solpaneler och vatten från glaciärvattenfallet bredvid huset. Mat från egna planteringar och djur. Han skulle så gärna ha villat att vi skulle ha stannat längre och sa många gånger att vi skall komma tillbaks då det blir tid att söka korna tillbaks hem från bergen. Han var ganska gammal och ville så småningom växla till en mindre gård, så detta sagoland var till salu. 15 hektar mark – härliga ängar, fina berg, vattenfall, en sjö med stora fiskar och alla tillhörande byggnader för 93 000 euro. Så om du vill ha en liten förändring i livet kan du lämna en kommentar här så organiserar vi lite land här med tillhörande kossor och får att härda!

Utsikt ut från tältet på morgonen

Om du tittar noga kan du nog se en hint av leende hos Martin också!

Följande dag hade vi 90 km av urusel väg och största uppförsbacken härtills framför oss, men en stark motivator att komma fram till nästa by – maten var nästan slut! Så med Supermercado i ögonen trampade vi i dammolnen på sandvägen och då vi kom fram till byn såg ut som om vi varit i Sahara i en vecka. Vi hittade ett Hostell med kanske den argaste tanten nånsin. Först blev hon förbannad på allt damm vi hade på oss och satte oss att borsta av precis allt innan vi fick stiga in. Hon hade ett måttligt pris för ett rum, men tog extra pris för precis allt annat. Köket fick man använda i en timme för ett extra pris. Vi började laga mat när tanten inte var på plats och fick rejäla utskällningar senare om att inte ha frågat lov. Också priset hade höjts till dubbelt från föregående dag. Duschen fick användas strikt max 6 minuter. MAX flickor, MAX. Ändå blev jag utan varmvatten efter en minut. En kille sov ute i ett kopi liknande en hundkoja och då han på dagen satte sig ner i soffan i de gemensamma utrymmen fick han höra att det skulle kosta extra, och blev schasad tillbas in i hundkojan. Där satte han resten av dagen. Innan den andra natten försökte hon kasta ut oss men vi vägrade gå. Så vi somnade funderande på skall vi fortfarande ha luft i hjulen på morgonen.

Vi hade luft i dem men på nåt konstigt sätt hände det samma sak som i O’Higgins när vi skulle börja trampa, det var redan eftermiddag när vi var klara att fara iväg så vi bestämde att stanna en natt till. Dock inte hos den arga tanten. Fastän det lockade aning att gå och testa ifall hon ännu skulle ta emot oss…

Arga tantens toa. Detta beskriver henne väl.

Vi lär nu ha ca 400km av sandväg ännu framför oss, och vägen blir allt sämre dag för dag, påminner tidvis mer om potatisåker än väg, bra träning dock! Fast vi hur trampar är takten i genomsnitt 10km/h, men så otroligt vackra vyer överallt. Denna rutt är populär bland cyklister och motorister, och vi möter en hel del av dem dagligen. Men ca 90% av cyklisterna trampar söderut. Visst har vi också svurit om vårt val att trampa norrut i oändlig motvind. Ett äldre par från Tyskland har vi kring oss var och varannan dag, de tar oss fast alltid då vi fastnar nånstans och lata oss lite längre, en bra påminnelse om att vi också har våra cyklar ännu nånstans och luta…

Tills nästa gång, adios!