På cykel i Sydamerika

Bolivia här tills; Inåtvända men nyfikna människor – tittar länge men ler eller hälsar sällan. På landsbygden verkar de ibland vara till och med rädda för oss. I städer verkar de oftast arga eller irriterande och hälsar ytterst sällan tillbaks. Nu har vi också fått vårt första nekande svar till frågan om vi kunde sätta upp våra tält å en familjs gård. Efter en del viskande runt i familjen fick vi slutligen ett svar ”nej, vi vill inte”. Men nu har tanterna i mindre byar varit betydligt mindre arga än i Sucre, några till och med har börjat fråga om oss och vår resa. Vi har funderat ifall det är lite liknande som ryssarna – de ler inte lätt men är oerhört trevliga bara man kommer närmare med dem? Troligen också så ovana med resenärer.

Majoriteten av kvinnorna går klädda i traditionella kläder – sandler, vekkjol, förkläde, två långa svarta flätor knytna fast i varann från topparna och en hatt på huvudet. Om hatten är rakt på huvudet är de gifta och om den är på sne är kvinnorna singlar. Behändigt ju, behövs inte Tinder  el dylikt!

 

 

Maten här är bättre i jämförelse med Chile men i Empanadorna vinner nog Chile. Otroligt billig är maten – vår favorit lunchsoppa får man för 3 bolivianos = 0,50e, och en hel vattenmelon 1 boliviano = 0,15e. Fin natur, väldigt grönt, stora kaktusar och en massa stora gröna ”kukkulan” efter varann.

 

 

 

Vi var lite oroliga då vi fick höra att det inte går att hitta gasflaskor(för vår Trangia) från hela Bolivien, vi hade med oss bara två små från Chile. Men nu har det visat sig att det finns en liten by med max fem kilometers mellanrum, och så gott som alla har en liten restaurang som säljer vår favoritsoppa, Sopa de Mani – gladeligen är det också den enda maträtt som går att få utan kött. Så nu har vi så gott som inget behov för Trangian, bananägg för morgonmål bara.

 

Höjdskillnaderna här är massiva, och oftast inte upp och ner som man är van vid, utan grymma mängder bara upp upp upp känns det som. En vacker dag hade vi trampat på så gott som slätt i 50 km då vi mötte ett franskt cyklistpar som var så glada av att ha fått rulla ner för en 50 kilometers backe. Hade kollat på kartan att vi skall få trampa upp nätt och jämt i ca 50 km denna dag, vilket snart skulle påbörja. Det var ändå ganska mild stigning och gick ganska smärtfritt, eller för Mira åtminstone. Själv hade jag troligen lyckats få solsting eller nåt liknande så sista två timmarna var kanske resans värsta med skakande kropp och absolut inga krafter. Men framme skulle vänta en liten stad, Aiquile, med hopp om att få vila i en hotellsäng så det fungerade som en ytterst bra motivator. Följande dag blev en kort dag som vilodag, och vi råkade få en skön 30 kilometers nedförsbacke till följande by, Mizque, där vi blev för natten.

 

 

 

 

Men sedan kändes mående redan helt okej och vi började trampa vidare utan att desto mer ha kollat på kartan vad det finns framför. Bergen här består som av små eller lite större gröna kullar ovanpå varann, och vid varje kulle man trampar upp till ser det ut som att det skall bli en nedförsbacke efteråt. Men nej, det är otroligt hur mycket av dessa kullar det kan bara dyka upp. Efter att vi trampat fyra timmar konstant uppåt var det dags för lunch. I samband med det misstog jag mig att kolla på kartan vad vi har framför – vi var halvvägs upp av en konstant uppförsbacke. Det var detta fransyskorna hade talat om. Vi fortsatte och fortsatte och fast det kändes hela tiden som om vi skulle vara på högsta punkten dök det bara mer kullar upp. Fina vyer ju nog dock. Jag var totalförstörd efter 8 timmar men Mira fick mej ännu övertalat att fortsätta 10 kilometer, då skulle vi vara uppe och inte behöva börja med uppförsbacke följande dag. Det var absolut tyngsta dagen av hela resan, 9 timmar, 50 kilometer och 2000 höjdmeter upp. Här var vi uppe i 3600 meter, men andningen kändes så gott som normal.

 

 

 

Härefter kändes det som vi behövde lite paus från cyklandet, och blev cityliv några dagar i Cochabamba. Här träffade vi en man från Nya Zeeland, som hadde bosatt sig i byn Mizque, som befann sig i början av uppförsbacken. Han berättade sig ta med en cykel i bussen var gång han kommer till Cochabamba, och sedan hoppa av bussen på högsta punkten på vägen ner, och njuta av 50 kilometers nedförsbacken. Han fick ett gott skratt då han hörde att vi kom därifrån. Han lovade ta oss och mountainbikea följande dag till bergen, och vi var såå ivriga! Tyvärr visade sig mountainbiking ha en lite annan betydelse här än hemma – vi tog cyklarna up på berget med taxi, och åkte sedan samma väg ner längs vägen, fina vyer ju nog ändå.

 

 

 

Från Cochabamba  hoppade vi med buss till La Paz, eftersom nuförtiden är vi nästan som vanliga resenärer och har en plan var vi måste vara och när för att Mira skall hinna se allt… La Paz befinner sig i 3640 höjdmeter, och det känner man direkt också bara av att gå raskt eller i en liten uppförsbacke – pulsen stiger massor genast och blir tungt att andas, och det som inte går att dra in ordentligt med luft. Skulle vara intressant med pulsmätare här.  Alla galna mängder avgaser på gatorna hjälper direkt inte heller till saken. Staden är extremt fullpackad med hus och människor – inte ett enda grönt område eller parker i hela staden. La Paz och fast i liggande El Alto har tillsammans 5 miljoner invånare, packade som i en sillburk på ett litet område.

 

Bredvid staden finns en vacker bergstopp, Huyana Potosi, som räcker sig till 6088 meter, och tog inte länge förrän Mira hade bokat en klättringstur för oss dit. Turen var tre dagar – första dagen bestod av träning av att gå upp och klättra på glaciären, med samma som tanken var att bli lite van med höjden. Det är intressant hur höjden inverkar på kroppen. Själv hade jag konstant huvudvärk, som inte försvann ens med värkmedicin, samt konstigt illamående som gjorde det svårt att äta. Mira hade huvudvärk och magproblem. Men ivern att slippa up till toppen var massor större!

 

 

 

 

 

Andra dagen bestod av en tre timmars vandring upp till 5100 höjdmeter, där vi skulle sova några timmar innan starten för toppturen. Vid midnatt var det väckning och klättrandet startade klockan 1 i kolmörker med pannlampor. Ganska snabbt kom vi till glaciärkanten och satte på taggarna under skorna. Vi traskade otroligt sakta uppåt längs en smal stig och allt man kunde se var snö och hälarna av personen framför. Fast farten påminde mera om krypfart påminde andningen mera som i ett Cooper-test. Desto högre upp vi kom, eller desto mindre krafter fanns kvar, desto svårare blev det att andas. På sista tredjedelen måste jag stanna på vartannat steg för att dra andan, och var alldeles förstörd. Om jag varit ensam där skulle jag ha varit länge sedan redan tillbaks inne i sovsäcken i hytten. Men nu fanns inga krafter till att försöka tala mej ut ur det och blev kämpad framåt av våran guide och Mira.

 

Mira påttrade på hela vägen och själv har jag inte varit sådär tyst säkert på hela resan. Äntligen efter 5,5 timmar kom vi upp till toppen. Klockan var 6.30 och det blev ljust och solen började stiga upp, det var ganska magiskt. I en gästbok i hytten hade någon beskrivit det ganska bra: ”If there is a heaven, this is how it looks like. If there is a hell, this is how it feels like.” Förstås blev det molnigt på samma stund det blev ljust, men några sekunders blickar mellan molnen räckte till att detta var den vackraste vy vi nånsin sett.

 

 

 

 

 

 

Men lätt kan jag säga att också det tyngsta jag nånsin gjort. Från marknivå upp 2000 meter skulle ju vara hur lätt som helst men det är nog helt otroligt hur mycket den tunna luften inverkar. Lesson learned. Nöjer mig till cykling nu en god stund igen…

 

 

Det är inte bara människorna som är arga här, utan också hundarna. Här finns massor hundar som traskar omkring för sig själv, varav största delen inte bryr sig om oss, men på landsbygden har så gott som varje hus någon slags vakthund som inte tvekar att hålla koll på sin revir, och cyklister är också säkert ett okänt fenomen för dem. Några gånger har vi nu blivit jagade av dem, och då är de på allvar riktigt så arga och försöker bita. Och så tusans snabba! Tror vi fått många nya fartrekord men att försöka trampa undan dem… En morgon var de tre stycken på en gång som jagade oss, det var redan lite skrämmande. Just innan det träffade vi på en Australiensk cyklistkille som blivit biten dagen innan, och nu hade han brottom till följande stad för att få den andra rabies-sprutan. Det gav ett visst allvar till saken. Nu är vi också beredda med vattenflaska i handen och tältpinne nära till hands då vi närmar oss argsinta hundar.

 

Efter fem dagar i La Paz var det dags att börja trampa igen – än en gång fick vi en otrevlig påminnelse om hur det är att trampa ut ur storstäder. För att komma ut ur La Paz, måste man först navigera sig brant upp 500 höjdmeter, och sedan fortsätta 20km för att komma ut ur det galna avgasmolnet. Och förstår inte hur det är möjligt, men var och varannan stund förvandlas gatorna till fullproppade marknader och så står vi dit och såsar omkring med våra cyklar och alla grejer. Efter 3 timmar av trafikcirkus slapp vi äntligen ut ur staden.