På cykel i Sydamerika

Kapitel 2 fick ett ganska snabbt slut.

 

Los Angeles. Trampade längs en stor, motorvägsliknande väg utan att kunna njuta av det en droppe. Vägen upp norrut går längs kusten så gott som hela tiden. Så ganska samma vy heltiden, och platt. Lätt att trampa men också ganska enformigt, en stor väg med mycket trafik. Hade inte heller sovit alltför många timmar under senaste två nätter, ena natten med massor ekorrar kring tältet som gnagade och rev i tälttyget, och fick ligga vaken och schasa bort dem var och varannan stund. Följande kväll var det lördagkväll på ett amerikanskt campingområde, och ljudnivån var exakt som man kan tänka sig. Helt galet. När festerna slutade började det regna, och regnet höll mej vaken tills 6 på morgonen. Sov tre timmar tills några snorungar kom och leka skattjakt runt mitt tält, som var helt tydligt ifrån alla andra ett stycke in i skogen. Skulle bli en till skön dag. Trampade längs motorvägen till nästa stad och gick in på ett cafe för att kolla upp om det skulle finnas några hostell för att kunna ta igen lite sömn på. Fick märka att i åtminstone kommande tre städer var billigaste alternativet kring 100 dollar /natt. Satte sedan där och funderade. Trampandet hade lyft fram samma känslor jag haft på mina tidigare cykelresor jag gjort ensam – kan inte riktig njuta av att trampa ensam, och har lovat mig själv på tidigare resor att inte mera cykla ensam. Allting är så mycket roligare i sällskap. Gillade inte alls den amerikanska kulturen och människorna, det är som en annan planet i jämförelse med mysiga Sydamerika. Spanskan har bytts ut till ett mycket irriterande sätt att tala engelska. Kan bara titta på dessa människor och undra.

Efter ens stunds funderande bokade jag flyg hem och trampade tillbaks samma väg till LA. Har känt mig så lycklig ända sen stunden jag fick flygen bokade, och inte ångrat det en sekund. Friheten att göra vad man vill, också gå hem då det känns så. Skönt. Och hem hade lovats över 25 grader – inget vinner ju Finlands sommar! Saknade också en hel del vänner, familj och stugan. Och nu kunde jag spendera en ledig sommar på stugan, första gången nånsin. Bara några visste om att jag kommer hem, ville överraska mina föräldrar och en del kompisar.

Slapp tillbaks till LA och ett hostell efter två dagar. Skulle bli såå skönt nu att ta igen sömnen. Men nej, det blev ett rum delat med ett galet snarkmonster. Låg många timmar och lyssnade på det och saknade tillbaks till ekorrarna och regnet i tältet. Första natten fick jag sovit 4 timmar, och andra 2 timmar på soffan i vardagsrummet. Men snart, snart skulle jag få sova i min egna säng på stugan!

 

 

”Vägen hemåt känns alltid kortare” stämde inte riktigt nu. Flög först till Paris, var jag skulle byta flyg och fortsätta hem via Stockholm. Tog ut cykeln, släpade den med tåg till andra terminalen för att checka in den till Stockholmsflyget och fick då höra att den inte ryms med. ”Vad menar ni, inte ryms med?” ”-Ja, det är fullt. Du kan flyga men inte cykeln. Du kan gå till terminal 1 och skicka den med fraktflyg hem”. Så tillbaks släpande med tåget till samma ställe varifrån jag kom. ”Javisst kan vi skicka den, kostar kring 400-500 euro. Gå tillbaks till ditt flygbolag och säg att de skickar det med ett senare flyg.” sade mannen där. Det lät ju vettigt och hade ingen brådska att få den hem, hade inte direkt nåt brinnande behov av att gå på nån cykelutfärd där hemma.. Så tillbaks med tåget igen. ”Nej, du måste åka med samma flyg som ditt paket.” sa tanten i disken. Så det blev att boka ett nytt flyg då. Följande vettig skulle fara iväg nästa morgon, förstås från andra terminalen. Ordningsvakten framför tåget måste ha tyckt att jag var usel på att hitta rätt eller bara allmänt galen. Så det blev en natt på flygfältet. Hittade faktist ett okej ställe att sova på, med mindre ljud än snarkandet i hostellrummet, men nu var det ju dag i mitt huve och absolut inget behov för att sova. Natten innan spenderades på 12 timmars flyget från LA, sovande några timmar med huvudet på bordet mellan två lite för stora främlingar. Nu spenderades natten med att titta på Youtube videor och träna på handstående. När morgonen kom och flyget skulle småningom fara iväg skulle jag ha kunnat somna fast stående i check-in kön. Ännu ett flygbyte i Riga och ytterligare 7 timmar väntande, men sen var jag äntligen i Helsingfors. Kan säg att jag var ganska så zombielik vid den punkten..

 

Mira sökte mej från flygfältet sent på kvällen och sov över hos henne. Vaknade pigg 3 på morgonen, kollade en dokumentär och gick 4.30 ut på parkeringen och bygga upp cykeln min. Såå härligt med solsken denna tid och så grönt och härligt allt är! Utan att tala om alla dofter. Trampade omkring och bara undrade hur lite tid det egentligen krävs att vara borta för att uppskatta vår härliga stad igen såhär mycket. Och våra matbutiker, åh! Stod där med pensionärerna och väntade lite före sju att Citymarket skulle öppna. Det blev ett rejält morgonmål med rågbröd, getost, inhemska grönsaker och havreyogurt, åh vad gott!

Klockan åtta var det dags att ringa till mamma, kanske hon skulle ha vaknat på stugan redan. Lurade henne att komma till stan för att söka ut nåt papper åt mej från banken men överraskelsen var ju ganska stor då hon såg mej istället haha. Var ganska så roligt också att överraska andra kompisar här och där. Och såå roligt att se allihop!

 

 

Denna resa har åtminstone tränat upp tålamodet och gett lite bredare syn på hur saker kan fungera. Att hur dåligt nånting egentligen kan vara organiserat men ändå fungera. Men också gett perspektiv till hur välorganiserat och fungerande all system är här hemma. Kunde inte sluta le på Helsingfors flygfält då jag på förbi vägen av R-Kiosken köpte ett tillfälligt prepaid simkort och allt från att gå in i kiosken och komma ut med ett fungerande kort inne i telefonen gick på kanske en minut. För dessa procedurer spenderade vi lätt flera timmar i Argentina och Uruguay då vi ännu tyckte att vi behövde lokala simkort. Där skulle korten köpas från ett väldigt specifikt ställe som ingen tycktes veta om, och laddas på ett apotek, men inte vilket som helst förstås.

På resan kändes det också helt otänkbart att man hemma bara kan stiga på bussen och betala åt kusken. Den Bolivianska proceduren:

1. Hitta rätt och köp biljett från ett av de 30-80 (räknade) bussföretag som befinner sig i varje bussterminal. Online, dröm bara vidare!

2. Två timmar före hämta cykeln till et utsagt ställe.

3. Vänta på bussen i terminalen och köp en biljett för att komma ut ur terminalen till bussen.

4. Gå till ett annat rum för att väga dina väskor och betala för väskorna åt dessa personer. Väskpojkarna söker väskorna och för i bussens baggagelucka.

5. Gå via biljettkotrollanten i bussen. Om nån ville byta plats, måste det organiseras med hjälp av personalen.

6. Före bussen går iväg kontrolleras platser och biljetter igen.

7. Efter en stund kommer en till kontrollant som det skall betalas åt för kontrollen.

Systemen var annorlunda i alla länder och alltid var det lite stressigt att försöka luska ut vad det är som nu gäller.

 

Och efter en hel rad med 12-28 timmars bussresor kommer vilka som helst buss- eller tågresor gjorda hemma inte att kännas nånstans, och attityden mot små problem är som från en annan planet nu. Nej men också massor fina saker har vi fått lära oss och vara med om. Och ett helt nytt språk som öppnar dörrarna till en helt annan värld. Innan resan skulle jag aldrig ha vågat hoppas på att kunna lära mig ens såhär mycket. Minns stunden då vi satte i ett matbord och märkte samtidigt med Mira att vi ju förstår diskussionen de andra har med varann, helt otroligt! Tror detta var strax efter att ha kommit från Chile till Bolivia, Chiles spanska som är massor svårare än den Bolivianska.

Cyklarna höll bra ihop, min hade inga problem och Miras fungerade också som drömmen efter att allt utom ramen bytts ut vid halva resan. Punkteringarna delade sig ganska jämt ut – 7-7. Miras sju i början av resan och mina allihop i slutet. Ytterringarna blev lite slitna och tålde inte växternas taggar mer.

 

Miras side of the story 

Några veckor hemma nu, men fortfarande dagligen tänkande på hur fint och vackert land vi har. Allt fungerar, trafiken rullar på enligt reglerna, tidtabellerna stämmer ungefär (utom för oss) och det bästa: från butikerna får man världens bästa grönsaker, halloumiost och havremjölk. Halloumi tar visserligen slut från Borgås butiker redan innan midsommar troligen tack vare oss två..

Hemvägen från Lima till Helsingfors var inte riktigt lika smidig som 16 timmars vägen från Helsingfors till Buenos Aires i december. På den 52 timmars hemvägen fick jag göra bekantskap med Santiagos, Rio de Janeiros och Londons flygfältet riktigt med god tid. Tack vare tidsskillnaden syntes ingen sömn till på varken flyg eller flygfält, så jag tänkte att jag kan ju använda den till godo och vara produktiv. Dagboksskrivandet, läsandet och fotoalbumprojektet byttes omärkligt ut mot non-stop kaffedrickande och Netflix tittande, utan att egentligen förstå en blund om vad det handlade om.

 

 

Resandet med cykeln möjliggjorde även det att långa väntetider på flygfälten gick fortare då de bland annat spenderades genom att varje gång checka in lådan pånytt, undvika överskridning av viktgränser genom att flytta över saker mellan lådan, ryggsäcken och de tre andra ”handväskorna” samt två gånger hamna öppna upp och tömma hela lådan på begäran av tullen. På resan klarnades att knutar och paketering inte hör till mina starkaste sidor även om jag varit med i Scouterna några månader då jag var sju, så sakernas tetris-placering och paketering tillbaks i lådan åt upp en hel del av den annors tråkiga tiden att spendera på flygfälten.

 

 

Slutligen gick hemresan ändå förvånadsvärt smärtfritt och det var härligt att komma hem tillbaks! Fast det just nu är härligt att vara hemma var resan en av de bästa upplevelser nånsin.

Obegripligt fina vyer, vänliga människor, roliga upplevelser och några missöden. Och förstås att kunna dela upplevelserna med det bästa resesällskapet gjorde dem dubbelt så bättre!

Nu på efterhand har jag nog funderat på hur till exempel bytandet av femte innerringen i vägkanten skulle ha varit en alldeles annan upplevelse än nu då Sofia stod och skrattade breved eller hur skumt och tråkigt det skulle ensam ha varit att argumentera om vilken som är grötens riktiga konsistens eller till hur torrt man får steka bananäggen.

 

 

Resan lärde oss än en gång hur privilegierade vi är då vi får bo i Finland. Till exempel flera av de äldre människor vi träffade hade aldrig avlägsnat sig från sin egen by eller stad eftersom det inte fanns någon möjlighet till det. Cirka 90% av alla vi träffade hade aldrig varit utanför sitt egna lands gränser. Fler än några gånger var det lite motstridigt att berätta varifrån vi kommer och var vi är påväg då vi sett mer av dessa personers egna hemland än vad de själv gjort.

 

Här Miras top- listor från resan:

Top 5 ställen:

 1. Bergsstigningen till Huayna Potosi – Bolivien

2. Macchu picchu – Peru

3. Cyklandet genom Torres de paine – Chile

4. Vandring i Cerro Castillo – Chile

5. Saltöknen Salar de Uyuni – Bolivien

 

Mest minnesvärda upplevelse: Bergsstigingen till Huayana Potosi (6060m.ö.h) En av de tyngsta men finaste grejer jag nånsin gjort! 

Värsta upplevelse: Då jag cyklade ensam och inte hann till följande stad innan det blev mörkt och hamnade trampa sista 30 kilometrarna i kålmörker (batteriet slut i lampan) och regn och försöka gissa var vägen går och var bergskanten(uppåt).

Nyttigaste jag lärde mig: Bytandet av innerring, spanska, svenska.

Bästa grejen med på resan: Plast Birckenstock sandaler.

Top 3 onödigheter:

-Alla turistfällor, båtresorna till marmorgrottorna och pingvinöarna

-Alla de 10 ylleskjortor jag ville hämta hem åt kompisars barn och deras bärande i färdigt fullpackade väskor

-Simhatten vi var tvungna att köpa för att slippa till en simhall och bar med på den resten av resan även om den aldrig slapp i användning mera

 

 

Sofias top-listor:

Top 5 finaste ställen – Sofia

1. Hela Patagonia området, vägen Carretera Austral som kurvar sig på Chilenska sidan av Patagonien (+turistcirkuset Torres del Paine)

2. Boliviens gröna bergskullar

3. Maccu Pichu – Peru,  fastän det hur turistigt är men nog värt allt det

4. Patagoniens ”pampa” (ökenområde) – Argentina, imponerade med all dess tomhet och bergstoppar i horisonten

4. Saltöknen Salar de Uyuni – Bolivien

 

 

Top 5 värsta grejer

1. Cykla ensam genomvåt i kallt ösregn

2. Argentinas pampa med 70km/h motvind

3. Sista två timmar av åtta timmar konstant uppförsbacke i Bolivien

4. Bergsstigningen till Huyana Potosi i Bolivien – skulle dock kunna vara i både värsta och bästa..

5. 20 +12 timmars bussresa över Chiles ökenområde

 

Top 5 onödigaste

1. Fara till Nord Amerika

2. Turistbåttur för att se marmorgrottor – Chile

3. Turistbåttur för att se pingviner – Chile

4. Sitta 7 timmar i vägkanten och försöka lifta, spela Wonderwall på ukulele 300 gånger för att vi inte lärt oss någon annan sång

5. Bära på ukulele

 

Vad roligt om någon har orkat läsa och följa med vår resa såhär långt, tack för det! Men nu blir det ett avslut på detta kapitel. Dock finns det ju redan nya planer för en annan kontinent…

 

Tack och hej!

 

Mira Oksman & Sofia Broman