Så var Bolivien bakom, ett intressant land på många sätt men vi var nog goda för att äntligen få komma till Peru, det är ju här all god mat finns eller hur? Bland människorna märktes en tydlig skillnad redan då vi rullade över gränsen – direkt då vi stannade för att lyfta pengar hade vi en glad flock med nyfikna tanter omkring oss, och samma fortsatte varje gång vi stannade. Vi kan nu relatera till cirkusapor – alla glor på dej, vissa av dem vågar sig närmare och säga hej och de modigaste vill ha ett minne med aporna i form av ett foto.
Gränsövergången var lättast härtills – ingen ville kolla våra väskor, bra tillfälle att smuggla lite bananer över gränsen.. Stämpel i passet bara och 3 månader tid igen. Tre månader har vi fått automatiskt nu i alla länder vi varit, utom Bolivien, vilket vi märkte först nu påväg ut ur landet. Där hade vi fått bara 30 dagar vilket ingendera hade tydligen kollatI då passen blev stämplade. Men tur så spenderade vi endast lite på 20 dagar där.
I första halvtimmen i Peru ingick också ett par kompanier med arga jagande hundra och ett uppätet bankkort. Av automaten. Men annars en lovande start! Efter 95 kilometer rullade vi in till en liten stad, Llave, och tog in på hotell (3e/pers). Hotellpriserna har gjort att vi fått en vana att ta in på hotell i små städer istället för att tälta. Dessutom blir det mörkt lite före kl 6 och våra tält i storleken av hundkojor erbjuder inte så mycket pyssel sen mera. Så med matbilder i ögonen vandrade vi under nyfikna ögon runt om i staden, dags att uppfylla våra höga förväntningar för Peruviansk mat! Men eftersom det fortfarande tydligen var påskhelg var allting stängt så tillbaks fick vi komma via kiosken med spaghetti och tonfisk och en ny businesside. För människor som kräver mycket uppmärksamhet tänkte vi börja organisera en citytour med cyklar och blond peruk – ett säkert sätt att få all uppmärksamhet till dig. Eller egentligen behövs inte ens en peruk, här anses även våra råttfärgade hår blonda.
Nästa dag nyt försök i följande stad, Puno – nu var det en stor stad och förväntningarna också enligt det. Men efter att vi hungriga gått in till cirka 15 restauranger och frågat ifall de har någonting utan kött började hoppet sjunka. Staden var full av lokala ersättningsrestauranger för mäkkären men alla var ”Pollerian”, hönsrestauranger. Matlistorna bestod av 1/8 dels höna, 1/4 dels höna, 1/3 dels höna, 1/2 höna osv. Efter lite funderande erbjöd två av dem ett vegetarianst alternativ – ena potatismos och den andra ris och kokt potatis. Grönsaker kan man bara drömma om. Slutligen hittade vi en kinesisk restaurang med ris och grönsaker. ”Bara vi kommer till Cusco om några dar skall vi äta gott” lovade vi varann.
Puno
Följande stad, Juliaca, välkomnade oss med hagel och galen åskstorm. Gatorna svämmade över och tvingade oss också att plaska där för att komma nånstans. Nånstans syftar naturligtvis här till ett matställe. (Mira ville flika in här med en kommentar: Vi har en överenskommelse att turvis får vi bestämma vad ska vi äta. En dag var det igen Sofias tur och hon hade lovande ide, vårt favorit, sushi. I den här överenskommelsen inkluders också navigeringstur till restaurang som man har vald. Så vid lunchtid startade vi trampa mot Sofias Sushirestaurang. Ungefär 20minuter senare hittade vi oss själv utkanten av stad var vägen påminnande mera potatisfält än riktig vägen. Annars den miljö var inte egentligen så lovande för att hitta Sushi men Sofia var i alla fall säkert att enligt kartan var vi redan ganska nära den restaurangen. Så efter några gropar och ”en oikoreitti ”senare skuffade vi våra cyklarna upp till en kulle, eftersom ”väg bara tog slut”. (Fast, vad skulle du inte göra för sushi). På toppen av kulle fann inte någon Sushirestaurang(vilken överraskning) så vi måste ger upp och styra nosen tillbaks stad.
”Upp här och höger..”
På vägen tillbaks fick jag punktering, förstås just då vi trampar utan verktyg, så vi måste vara lite kreativa och uppfann ett nytt sät tatt resa som tandem. På detta nya sätt, var den andra sitter på pakethållaren och försöker styra den andra cykeln bredvid, rullade vi galant in till staden och hittade ett lite skumt ställe att gå äta till. Antingen detta eller vadandet i översvämningen orsakade en ganska illa magsjuka åt oss båda följande natt. Tre dagar spenderades i sängen utan att äta riktigt nånting annat än havregrynsgröt. Efter vår självgjorda detoxkur var till och med en 8 timmars(som det tar att åka vart som helst här) buss till Cusco ett helt okej sätt att resa. I Cusco spenderade vi ännu en halvdöd dag, nu ätande Sushi både för lunch och middag – det enda som vi kände för.
Vi hade färdigt bokade biljetter till Machu Picchu, vår stolthet att vi bokat nånting en månad på förhand. Vi blev tillsagda att göra det för att ha en chans att komma dit, och inte ville vi ju missa Machu. Vi hade gjort bra research än en gång, jag hade kollat att det är 70 kilometer dit och att man lätt kommer fram med lokalbussen, så vi kunde starta på morgonnatten för att vara framme klockan sju. Föregående morgondag frågade vi vår hostelltant om bussarna, då hon blev riktigt till sig om att vi borde ha varit påväg fö länge sedan – det ligger 200km ifrån på andra sidan av bergen och dessutom måste man gå ännu 12 kilometer för att komma till byn nära Machu Picchu. Så vi gav oss iväg, och efter 8 timmar (förstås) längs säkert världens mest kurviga men fina vägar var vi nästan framme. Sista 30 kilometern måste man åka med taxi. En kusk erbjöd sig att ta oss dit, och efter att ha fått bilen igång och slått igen bakluckan ett antal gånger kom vi iväg. Liten paus för att slå fast den igen och vi kunde fortsätta. Förmodligen hade han förstått att vi hade brottom eftersom det höll på att bli mörkt så han tog fram sin inre rallyförare på den ytterst smalt slingrande vägen mellan bergsväggen och några hundra meters fallet ner. Frågade Mira hur hårt han kör men hon svarade bara att alla andra lampor blinkar nog men fartmätaren fungerar inte. Vanligen gillar vi att chit chatta med folk med i detta fall satt vi båda tysta som möss för att inte störa hans koncentration. Vi överlevde hela av den extremt gropiga vägen men samma kan man nog inte säga om stackars bilen.
I kålmörker vandrade vi sedan med en cykellampa 12 kilometer till byn. Vilket bra sätt att undvika turister!
Hela stället ligget extremt avlägset från allting, mitt i bergen som man når endast via små slingrande vägar. Javisst kommer man ju enda fram också med tåg, vilket de flesta människor använder sig av. Vi kände dock inte för för att betala 130-460e /väg för tågbiljetten. Lokalbussen kostade två euro.
Jag var lite skeptisk för detta turistunderverk, det är så hypat och det var så svårt att ta sig dit att det faktiskt skulle måsta vara fantastiskt för att kännas att det var värt allt detta.
Vi sovde i byn och började gå upp till ruinerna fem på morgonen. Det började ljusna och vi började se vad vi egentligen hade omkring oss. Det var som att ha fallit in i en saga. Helt obeskrivliga höga gröna berg med en rund topp, som en högt uppväxt grön kulle. Och massor av dessa intill varann med en aning vackra moln här och där emellan dem. Och så galet grönt överallt! Vi hade kommit ner till 2000 meter nu, lägre ner än vi varit sedan vi var i Chile, vilket man tydligt kunde känna också. Man kunde andas normalt och det var varmt fastän det inte var sol, även på natten!
Efter en hel massa trappor kom vi upp till ruinerna, och här var absolut den mest magiska vy vi har sett. En av vackraste också. Totalt värd all hype och allt krångel att slippa fram! Wau. Så allt bra, ”gör det om du hinner -plan” fungerade galant! (strikta regler om att man inte kommer in till området andra tider än vad det står på biljetten din) Dessutom såg vi inte en enda turist på hela vägen förrän i själva Machu, perfekt!
Efter 12+ 26 km av trappor och tågbana hem tillbaks!