Vi måste ju sen också byta buss i Calama, på Chiles sida. Det gick inte lika smidigt som förväntat, vi blev att stanna två nätter där. Norra Chile är betydligt fattigare än mer söderut, vilket man kan tydligt se i Calama också, en helt anna stämning och utseende i staden. I sydamerika finns så gott som inga tåg, så det huvudsakliga transportmedlet är bussar. Några tidtabeller kan man bara drömma om att hitta på förhand på nätet, och hela systemet är en enda soppa – det finns miljoner små företag som har sina egna tidtabeller, priser, rutter och regler. Efter att vi gått runt i lilla Calama i 17 olika bussförlag och frågat, hittade vi en buss tilll Bolivia för följande dag.
Utanför ett av bussförlagen fick Mira en gigantisk hög fågelkakka på sig, och gick in för att putsa av det. Jag blev utanför och väntade med våra cyklar och grejer, kanske en meter ifrån dem på trottoaren. En man kom och frågade om konstiga vägbeskrivningar och pekade bortåt men ignorerade honom och sade att jag inte vet. Han gick bort och om par minuter kom en annan och frågade var det finns en supermarket. Tyckte det var något skumt med att han frågar mej som tydligt inte är därifrån och försökte ignorera honom också. Kollade för kanske en sekund bortåt åt det håll han pekade och då jag kollade tillbaks såg att min ryggsäck fattades, som hade varit alldeles framför mej. Såg den glida iväg hängande från en annan mans hand ett stycke ifrån, ropade och sprang efter honom, då han satte ner den och sprang iväg. Det var vår matkass för bussresan, så tror han skulle ha blivit lite besviken av att istället för alla våra miljoner hitta en massa morötter, äpplen, tortillan och bönor där… Men ja, lesson learned.
Bussen till Bolivien rullade genom mera öken, men nu också alldeles intill över 6000meter höga snötoppade volcaner, imponerande. Här fick vi också en ”gratis” stigning upp till 3000 höjdmeter, skönt ju..
Från staden Uyuni hittar man kanske Boliviens kändaste sevärdhet Salar de Uyuni, som är en gigantisk saltöken. För 10-15 miljoner år sedan har där funnits en sjö, som sedan torkat bort och kvar har blivit bara saltet, ca 10 miljarder ton salt. Det är en ganska imponerande vy, allting är vitt och alldeles platt så långt ögat kan nå.
Vår plan var att stanna där i två-tre nätter och sova under den magiska stjärnhimlen. Saltöknen är oftast kruttorr, men några gånger i året då det regnar kan där finnas vatten, så som nu. Visst är det fint men gör det lite knepigt att sätt upp tält nånstans. Det blir som sjöar med upp till ca 40cm vatten, eller sen som snöslask. Känns och ser exakt ut som slask men det är varmt. Så lustigt. Så det blev ju inte riktigt som förväntat, vi startade lite sent och kom fram just innan det blev mörkt, skuffade cyklarna i vattnet och slasket och hoppades på att komma till ett torrt område. Nån sade att det skulle vara torrt några kilometer framåt, men inte hann vi dit innan det blev kålmörkt. Vi hittade en plätt som var någorlunda torr och satte upp tälten där. Har ni tänkt på hur svårt det är att slå in tältpinnar i saltet? Mira som tur hade tänkt på saken och plockat med en sten på vägen dit. Natten var allt annat än magisk med galen vind och åska. Lite var vi oroliga att skall åskan komma rakt på, som sagt var vi mitt bland vatten och de högsta punkterna på hela området.. Tur var kom den inte rakt på, men tack vare blåsten blev det inte många gnuttor av sömn så vi bestämde oss att en natt där får räcka.
Men inte ens en dåligt sovd natt kunde minska på vår iver att slippa ordentligt och cykla i saltöknen. Efter 15 perfekta vita kilometrar stannade vi för lunch, tupplur och en liten photoshoot session. Lätta 6-7 timmar försvann till photoshooten men resultaten kan ju tala för sig! På vägen tillbaks stannade vi vid ett salthotell och fungerade med samma som dagens extra nöjesnummer för andra turister, blev omringade och fotograferade av dem. På morgonen efter tältnatten kände vi oss som några djur turister kan kolla på och fotografera från sin Jeepsafari.. Räknade vid ett skede till 38 Jeepar på en gång, men tur finns det gott om utrymme bara man går längre in i öknen.
Mira är lite hysterisk om att vi skall ha tillräckligt (läs för mycket) vatten med oss alltid, vilket ju är helt smart här då vi inte kan dricka kranvatten mera. Nu fick vi bära tillbaks lätta sju liter…
Ytterom Uyuni finns ”Tågens gravgård”, eller ”Tågmusee” – ca. 100 år sedan fanns det ett projekt att bygga tågförbindelser från Uyuni till andra kringliggande städer och länder men efter tekniska strul och strul med kringliggande länderna lämnade man hela projektet och tågen blev kvarliggande där. Över 150 sönderrostade tågvagnar kan man hitta där. Saltvindarna har gjort sitt.
Från Uyuni tog vi ännu en buss för att knipa av lite kilometrar för att hinna till Lima i Peru tills Miras flyg hem drar iväg i maj. Men det var sista bussen, nu blir det bara trampande! Denna buss tog oss norrut, till Sucre, Boliviens huvudstad. Vi anlände på kvällen i mörker och galen åskstorm. Gatorna översvämmade som små flodar där vi vadade framåt i våra gore-tex plast Birckenstockar. Deras avloppssystem är kanske inte än riktigt på toppen.. Men annars ser det ut som vilken som helst annan stad, men ständiga hus och gator och alla gamla traditionella Bolivienska tanter har försvunnit ur gatubilden. Som en kontrast till Uyuni och de andra små städer vi såg på vägen.
Pirkka-äpplen på markanden?
Sen lite faktabitar var goda:
Enligt Boliviens lag är det tillåtet att jobba från och med 10 års ålder. Men man kan se massor betydlig yngre också. De går skola i turer, morgontur, dagstur, eller kvällstur, så det funkar bra att jobba de andra tider.
Människorna här verkar vara betydligt mer allvarliga än de vi träffat i Chile, en bunt riktigt arga gamla tanter fick vi också göra handel med på marknaden. ”Haudanvakavia, mutta haudat ei niin vakavia” sade Mira efter att vi besökt gravgården där de har ett speciellt sätt att sätta ut små dekorationer som beskriver personens personlighet. Exempelvis var det massor minimala Coca-cola eller Jack Daniels flaskor vid gravarna och diverse andra konstiga saker mellan himmel och jord.
Trafikkulturen här är ganska annorlunda, i Chile funderade vi ibland på att vem påriktigt har förkörsrätt, när vi alltid blev vinkade att cykla först vad det än var för en korsning. Här känns det som att skyddsvägen är som ett skämt även för fotgängare, ingen stannar fast du är redan halvvägs i att passera.
Då vi anlände till Uyuni, till 3000 höjdmeter kunde man tydligt märka att det var svårare att andas, om man vill ta ett ordentligt djupt andetag så går det bara inte. Speciellt en springtävling uppför trapporna till hostellrummet gav en bra inblick på hur det kanske skulle kännas om du hade rökt i 20 år. I Sucre ville vi testa mera hur det känns och gick och springa i de längsta trappor vi hittade i staden – ganska så döden varje gång man kom upp.
Imorgon skall vi börja trampa på en kommande etapp på 330km med alltsom allt 5000 höjdmetrar att stiga, får se hur det skall kännas….
