På cykel i Sydamerika

Slutligen kom vi ut ur Santiago. Men tur tog vi in på ett hotell – skulle ha tagit fem timmar att komma fram till ett vettigt ställe att sätta upp tältet, vilket skulle ha varit mitt i natten. Vettiga beslut också nån gång! Vi hade hoppat 1000km norrut med buss, vilket på Chiles karta är en liten plutt, men kändes som vi kommit till en annan planet. Från kyla, regn, grön natur med massor sjöar och vattendrag till extrem torka och hetta med öken och kaktusar. Känns så lustigt att resa så fort, man hinner inte alls se och bli van med hur naturen ändras längs vägen. Direkt när man kommer ut ur Santiago kommer man till ökenlik natur, så otroligt att alldeles bakom hörnet ligger en stad med 8 miljoner invånare.

 

 

Vi trampade kring 70 kilometer och bestämde oss att stanna i en by vid namn Till Till, full av olivträd och kaktusar. Kaktusarna odlades för Tuna-frukten (kaktusfrukten?), som vi senare fick bekanta oss med och de är ju supergoda! Påminner ganska mycket om kiwi. Dessa ovänliga frukterna i sig själv har ett skal på sig med taggar på, som lär orsaka feber och uppsvullnad av hela handflatan om du råkar röra dem. Det var ju helt nyttigt att höra innan vi skulle själv ha börjat plocka av dem längs vägen.

 

 

 

Innan vi började söka efter ett ställe att sova på bestämde vi oss för en paus med Tunagranissado – frukt och is krossat, som säljs längs gatorna. Där försökte vi fråga runt lite efter ställen att slå upp tälten på men efter att inte riktigt få några svar började vi trampa runt. Nej från polisen och ett par tanter som stod framför sin portgång. Mitt i vår strategiplanering om vilken taktik som vore lättast att få folk att bjuda in oss på deras bakgård dök en tant på cykel upp bakom oss och frågade vad vi söker och om vi vill följa med hem till henne. Där bjöd Rita och hennes familj oss på ”once” – kvällsmat, dusch och ett gästrum att sova i. Och än en rolig kväll att tjattra och få höra nya människors livsberättelser. Ibland funderar vi bara vad vi gjort för att förtjäna sånär enorm vänlighet av okända människor. Som morgonmål fixade vi våra bananägg som tack för dem, och fick fyra nya gillar! Tror vi ligger nu på 14 ja och 1 nej. Efter morgonmålet visa Rita oss sina gamla föräldrars hem och alla härliga planteringar – kakifruktsträd, avocadoträd, appelsinträd, limeträd, valnötsträd, kaktusar med tunafrukter och en massa annat! Och på paradplats mitt på gården förstås ett enormt buskage av marijuana. Har aldrig ätit nötter rakt från trädet tidigare, och tusan vad de är goda! Förrän vi måste gå iväg krävde gamle morfar ännu att vi tar med oss en enorm glasburk av nötter de samlat.

 

 

 

 

 

Farmtouren tog ju en tid så vår ”imorgon startar vi tidigt” blev åter en gång en start kring klockan två på eftermiddagen. Vi hade hetaste dagen på hela resan, och samtidigt högsta stigningen här tills. Då man cyklar är det sällan för hett, då det går en liten blåst heltiden, men nu då vi klättrade uppåt i snigelfart kändes det nog som att man skulle kunna smälta till en pöl i vägen. Jaja mamma, dukar på huvudet och solkräm var i användning. Men mycket stigning betyder också dess roligare nedförsbacke, så resten av dagen var bara neråt och jämnt, tills vi rullade in till Valparaiso där vi hade en host som väntade på oss. Vår kompis syster hade lovat bosätta oss för några nätter utan att aldrig ha träffat oss. Bara undrar hur detta skulle fungera hemma – ”Syrran hej, jag träffade två cykelturister och lovade att de kan komma och sova över hos er – det passar säkert bra eller hur?” Och än en gång fanns där once (kvällsmat), dusch och säng väntande. Och än en härlig familj.

 

 

Valparaiso är en intressant stad som ligger på samma nivå med Santiago med vid kusten. Det är en lite mer fritänkande stad med en massa konstnärer och varje gata full av streetart och graffitin. Dessa två delas grovt in i att graffitin är mer som texter, oftast illegalt snabbt gjorda under natten, medan streetart, eller gatukonst, är beställningsarbeten som jobbas på i flera daga eller veckor. Dessutom är så gott som alla hus är målade i färggranna färger – här var berättelsen bakom att sjömännen skulle lätt kunna känna igen sina hus från långt avstånd. Så gott som hela staden är byggd på en enorm bergssluttning, och består endast av oerhört branta backer och trappor. Vi var ju på citytour med våra kära cyklar förstås, vilket var ett stort misstag. Men så tänker inte alla cyklister, nämligen är Valparaiso världskänd för sina Urban downhill cykeltävlingar arrangerade av Redbull varje år – från toppen ner så fort det går, längs trappor och hustak. Kolla in februaris videoklipp här: https://www.youtube.com/watch?v=4-zbgSNO5Uo

 

 

 

 

 

Alldeles intill Valparaiso ligger en aning mindre stad Vina del Mar, som är den absoluta kontrasten till Valpo. Från Vina del Mar hittar man shoppingcenter, kasinon, fina parker och perfekta stränder samt mest vita BMW:n vi sett på hela resan sammanlagt. Valparaisos befolkning är strikt emot allting kommersiellt, och som ett bra exempel fick vi höra att det funnits en McDonalds i staden. Men mäcken blev spraymålad både inifrån och utifrån på både bord och väggar varje dag, och enligt mäckens riktlinjer skall alla restauranger ha samma layout så de blev att skrubba allting rent varje gång. Det slutade med att restaurangen försvann från staden. Inte heller hittar man ett enda shoppingcenter där, men massor av artesaner som säljer sina hantverk.

 

 

 

Efter Valparaiso spenderade vi några dagar i nära liggande Concon för att surfa, äntligen! Slutligen blev det bara två dagar med vågor, och vi fick ju nog märka att vi kanske måste fortsätta träna ännu en aning i Peru förrän vi kan kalla oss för proffs på den fronten…Concon påstås vara Chiles gastronomiska huvudstad. Det är ett ganska litet ställe, och vi räknade hälften av restaurangerna – tre av dem sålde fisk- och skaldjursrätter, en pizzeria och 20 ”empanaderian” – restauranger som säljer så gott som endast empanadan.

 

 

 

 

 

Sorgligt som det är har Mira nu tagit ett steg tillbaksåt mot verkligheten – bokat flygbiljetter hem. Flygen hem (som kommer att ta 52 timmar med fyra byten…) är i halva maj, och innan det vill hon hinna se lite av Bolivien och Peru också, så vi märkte att det blir ju lite brottom. Trampande skulle det ha tagit oss säkert tills halva maj för att ens slippa till Boliviens gräns, så vi bestämde oss att hoppa dit med buss. 2000km och sköna 30 timmar i buss. Men tur är bussarna här ganska så lyxiga och går ganska bra att sova i. Just  nu sitter vi i bussen med 17 timmar bakom, under halva kvar mer! Bussen startade lite efter midnatt från Vina del Mar så vi kunde börja sova med det samma. På morgonen då vi öppnande ögonen var vyn ganska otrolig – sand, sand, sand och sand, absolut ingenting annat, inte ens kaktusar! Höjdskillnader och lite olika färgtoner men inget annat. Jag har aldrig sett nåt liknande, har varit i Sahara men inte ens det var lika imponerande. Satte flera timmar och lyssnade på audiobok och bara stirrade ut ur bussfönstret.  Öken, öken, öken och mer öken. Fint, men innerst inne är jag nog tacksam att vi inte cyklar genom detta…

Detta öken- eller Atacamaområde ses om det torraste i hela världen – med 1mm nederbörd i året, och vissa delar utan något regn alls i sin historia.

 

 

 

 

Hur stor släpvagn med mat och vatten skulle man måsta ha? Lyfter nog på hatten och hjälmen och allting för dem som cyklar här. Och tackar lite karma igen, vi hade ju egentligen ingen aning om att det endast skulle vara öken här, och vad passligt exakt för denna del vi blev att hoppa med buss.

 

 

Bussen tar oss till Uyuni, Bolivien, vilket betyder en snabb stigning upp till 4200 meters höjd. Där är luften redan betydligt mycket tunnare, så vi får hoppas på att inte få några symptom av ”vuoristotauti”. Själv har jag aldrig varit så högt, så får se hur kroppen reagerar. Så gott som hela Bolivien och Peru ligger uppe ovanför 4000 meter, så det blir intressant att se om det kommer att påverka på cyklandet. I La Paz, Bolivins administrativa huvudstad, lär det inte finnas några skogsbränder alls, eftersom luften innehåller så litet syre att en låga inte riktigt orkar brinna. Och nu måste vi på allvar faktist börja planera våra rutter…På en 500 kilometers etapp vi råkade kolla upp var höjdmetrarna på ena alternativet 5000 meter, och på den andra sinnessjuka 20 000 meter. Det blir åtminstone lätta beslut på den kanten..

 

Så det blir dags att lämna Chile bakom oss nu, två månader rullade snabbt förbi här. Ett otroligt land på många sätt – naturen som varierar från ena extrema till det andra hämtande vau-effekter så gott som varje dag och så oerhört vänliga och öppna människor. Starka rekommendationer för Chile som resmål! Speciellt Patagonien borde varje människa se och erfara under sin livstid.

Men nu ser vi redan med iver fram emot att få lära känna Boliviens och Perus kulturer. Och mat!