Okej, för det första beklagar vi att det varit tyst här. Som vi sagt tidigare planerar vi inte så mycket, så nu blev det ett ganska snabbt hopp till tre veckor mitt i ingenstans utan att hinna skriva nåt innan dess eller ladda upp nåt inom dessa veckor. Men nu har vi åtminstone massor och massor av ärende och härliga blider att visa er!
Ge oss cyklar och dessa vyer så ler vi hela dagen!
Från Buenos Aires flög vi alltså på nyårsafton ner till södra Argentina, Rio Gallegos. Där fick vi igen äran att sova över hos en helt underbar familj där tre av familjemedlemmarna (inklusive mamman) var med i Couchsurfing och de hade flera gäster i veckan. Ändå var de otroligt välkomnande och ivriga av att höra om oss och våra planer. Vi hade läst om vinden i södra Sydamerika, men kunde ju inte tro det var sant när vi rullade ut från flygfältet. Man måste kämpa för att inte fara omkull med cykeln fast man bara stod stilla. Vi trampade, eller mer som rullade till familjens hus i medvind, men efter att ha rullat några kvarter för långt fick vi känna verkligheten, hur nästan omöjligt det är att komma framåt i motvind. Vi var säkra på att det måste vara någon slags liten storm på gång, men fick höra att idag var det mildare vind än normalt. Rio Gallegos lär ha andra starkaste vindarna i världen. Ingen tvekan om det.
Vi fixade en misslyckad pannkaka åt dem, vilken de dock gillade.
Från Argentinas kust från Rio Gallegos tog vi bussen till Puerto Natales, Chiles kust, var vi hade som tanke att börja det ”riktiga cyklandet”.
Mellan kusterna i Sydamerikas södra spets finns så gott som ingenting, alltså absolut ingenting, så det var en fruktansvärt bra ide att ta bussen. Det skulle ha varit flera hundra kilometer i galen motvind mitt i ingenstans – ”pampa” som det kallas här – så vi satte mycket nöjda i bussen och rullade igenom allt det.
Hundratals kilometer av pampa. Som en bortglömd del av världen.
Vi anlände till Puerto Natales sent på kvällen och fick sova över hos två män från Venezuela. Mycket intressanta historier här också. Dessutom var en av männen en duktig cykelmekaniker och gjorde stora förbättringar på våra cyklar. Vilken perfekt start till det påbörjande riktiga cyklandet! Trampandet skulle börja mjukt med en två – tre veckors etapp utan butiker på vägen. Detta märkte ju samma dag vi skulle fara iväg, så det fick bli en dag till i Puerto Natales för att hinna göra alla förberedelser – skaffa tillräckligt chocklad osv.. Så vi fick sova en till natt hos männen för att kunna starta nästa morgon.
Vårt största dilemma var mängden mat. Vatten skulle vi få på första två vekor från diverse bäckar, men absolut ingen påfyllnad till mat. Mira gjorde noggranna kalkyleringar och vi gick och handlade 4kg ris, 3kg linser, 2 kg sojakross och en bunt kryddor. Nämnvärt visst också att säkert en dubbel mängd kalorier av choklad… Linser och sojakross funkar bra då det inte tar mycket utrymme och är snabbt att tillverka = tar inte så mycket gas. Och det är ju som att maten smakar dubbelt bättre när du äter utomhus, alla vet hur bra det smakar med vad som helst för varm mat efter en hel dag ute i en liten kyla.
Mat för tre veckor. Här fattades ännu en hel del…
Torres del Paine
Planen var alltså att cykla till Torres Del Paine, som är ett galet fint och stort naturskyddsomsråde med stora berg och glaciärer. Där skulle vi göra en sju dagars vandring, och sedan fortsätta trampa till nästa stad cirka en vecka ifrån. Torres Del Paine lär vara hela Sydamerikas främsta turistmål, helt galet fint är det ju också. Snabbt fick vi veta om hur strikt allting är på området och bland annat att man måste ha diverse reservationer till de campingområden var man vill sova över. Så våra planer for ju lite åt skogen, men fick det ändå fixat helt okej och nästan enligt reglerna och fick gjort en 5 dagars vandring istället. Hela området kändes lite som ett cirkus med oändliga busslast med människor men trots det nog värt att gå. Bland det finaste jag nånsin har sett. Men absurt är det ju att att hamna betala inträde för att gå in på ett naturskyddsområde. Utan att nämna alla andra galna kostnader här och där. Våra cyklars förvaring i ett förråd kostade över hälften så mycket per natt som för våra egna tältplatser. De hade det bra hoppas vi. Våra kalkyleringar mer maten gick ju ändå helt åt skogen. Chokladen var slut efter en vecka, och maten absolut slut efter två veckor.mInne på området fanns ändå små galet överprisade godiskiosker som också sålde små spaghettipaket för 3 euro så vi blev inte helt utan mat.
Torres del Paines kanske kändaste punkt. Fint som fan!
Campingområden var som stora cirkusområden
En liten och lycklig vila vid glaciären
75% av växtligheten i Torres del Paine brann ner för två år sedan.
Här uppe kunde man stå och luta sig mot vinden. Galen känsla!
Att vandra var visst skönt men tuuuusan vad lycklig jag var när vi slapp tillbaks och trampa igen! Galet stark medvind, härliga öppna vyer och laman här och där. Vi trampade 100km i ett vifs. Vi korsade gränsen tillbaks till Argentinas sida, och med det samma byttes den perfekta asfalten ut mot en usel grusväg full av stora lösa stenar. Halvvägs på dagen hamnade vi trampa i sidovind ca 5 km, det tog åtminstone en timme. Man måste cykla på vänster sida av vägen (ingen biltrafik här mamma) för att hinna undvika att inte blåsa ner i diket på höger sida. Här hann vi båda redan fundera många gånger varför i helvetet vi gör det här. Vi satte oss ner i vägkanten för att tugga på lite kex och funderade att vi aldrig kommer fram till vår destination 40km ifrån idag. Och tjofs dirket efter hade vi både nedförsbacke och medvind. Sista 10 kilometrarna var till och med asfalt – här behövde jag inte trampa alls. Det var helt galet, som att cykla på månen, har aldrig varit med om något sådant. Och vad lyckliga vi var!
Detta är frihet! Livet ler.
Två bilar på hela dagen.
Men massor av söta laman!
På vägen mötte vi ett äldre par som berättade att det finns en polisstation mitt i ingenstans, där man får sätta upp sitt tält på bakgården tillsammans med hönsen. Det skulle bli perfekt, finns ett stort behov at vindskydd här kan ni tänka er, haha. Vi skämtade om snygga poliser, varm dusch, färdig mat inomhus väntande på oss och riktiga sängar. Jaa, kan ni tänka er hur det gick? Vi har märkt att allt vi skämtar om eller önskar går i uppfyllelse. En aning skrämmande nog. I Torres del Paine var vi nästan utan gas att koka mat med och sökte i alla kiosker för att hitta mer men inget. Vi kom till vår camping och i grillen bredvid väntade en nästan full flaska som någon hade lämnat. Nästa morgon drömde vi om färska frukter, och inte länge tog det förrän tältgrannarna kom med en hög frukter och grönsaker som de hade blivit över med. Exakt samma hände med ägg några dagar innan.
En av poliserna berättade sig ha en massa hästar och andra djur, och vi sade att vi redan en längre tid har villat lära oss rida. Nå, cyklarna fick bli parkerade på polisstationen och vi fick åka med hem till hans hemstad följande morgon.
”Höger, vänster, broms och gas”
Killarna gick inte med på att byta ut våra cyklar mot hästar.
Vi fick se hur man hanterar får samt skolar fårhundar.
Några dagar senare var det visst sorgligt att ta farväl. Trampadet fick fortsätta. Vi önskade oss medvind, som skulle vara högst osannolikt, och medvind hade vi. Två följande dagar. Vägen vände, och vinden vände med. Livet ler igen.
ps. livet utan sociala medier etc har varit fantastiskt. Lönar sig att pröva. Vi kommer att fortsätta med det, endast försöka få laddat upp nya blogginlägg men lite jämnare mellanrum, men inget annat. Sorry vänner och mamma! Nu fortsätter vi mot större glaciärer!
